Då eg var liten, var eg ganske pisst på at det stadig heitte at i namnebøkene at Signhild "er et nyere sammensatt navn". For det stemmer ikkje spesielt godt med røynda. Eg har vakse opp med folkevisa om Stolt Signhild, ei folkevise som går attende til 1500-talet - som handler om ei kvinne som ikkje berre har bein i nasa, ho slær mannfolka ned i støvleskafta (bokstaveleg tala til og med).
Og i dag oppdaga eg ganske tilfeldig i dag at namnet mitt ikkje berre er brukt til ei av dei kulaste kvinneskikkelsene frå mellomalderen, det finst jaggu ei Sankta Signhild. Ho er avbilda på eit Ålandsk frimerke, og der ser ho slik ut:
Det ligg ei ganske artig legende bak denne helgenen, sjølvsagt. Og her fann eg denne kortfatta utgaven av teksten - som igrunnen er ganske kul.
Legenden säger att Signhild var en engelsk prinsessa som fick veta att hon måste gifta sig med en norsk prins. Tillsammans med sin nattvardsfader, sina tjänarinnor och sin älskade häst seglade hon så mot Norge. När hon kom fram fann hon att prinsen var död. Istället bestämde sig Signhild för att förkunna Vite Krist till folket uppe i norr. Signhilds skepp led ett svårt skeppsbrott i en ruggig storm och hamnade på Åland. Många dog, men på något sätt lyckades Signhild ta sig iland på Isaksö i Geta. Hon red iland på sin vackra häst och stället där den mytomspunna Sankta Signhild red i land finns kvar än idag och kallas Drottningkleven.
Frå før har eg fått med meg, av alle ting takk vere Bokklubbens omsetting av Sverres Kongesagaer, at det ved Gamle Sigtuna utanfor Uppsala ligg eit fjell som heiter Signhildsberg. Det viser seg å vere av nyare dato, og har sitt opphav i historia som er illustrert på det øvste biletet. Historia anbefales - og kan lesast her.
Kjære Signhild - vi skal på tur! Og eg trur jaggu vi skal utvide reisemålet frå "berre" Uppsala til også å fare til Åland.
---
Dagens song: Stolt Signhild. T.d. i Jenny Mortensens Trios versjon.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar